…och sÃ¥ började jag bara skriva

…och sÃ¥ började jag bara skriva.
Föga mening att starta projekt utan innehåll och att inte skriva för att projektet inte är fastställt. Bättre att bara sätta sig och skriva. Utan slut och utan egentligen början annat än på detta papper.

Inspiration är intressant för mig. Det innebär energi och vilja att fortsätta utvecklas. Samtidigt blir det lätt en verklighetsflykt till nÃ¥gon annans verklighet. NÃ¥gon annan som redan “lyckats” pÃ¥ ett eller annat sätt. Och visst fÃ¥r man en liten bra känsla av att se nÃ¥gon annan “lyckas”. Sekunden dÃ¥ favoritlaget vinner och alla utbrister “vi vann”! Eller hur var det nu, vann vi nÃ¥got?
Tim Ferriss skriver “If you’re wasting time but having fun, you’re not wasting time”. Jag gillar detta eftersom det ger en hälsosam syn pÃ¥ produktivitet och mÃ¥l i livet. Att inte restriktera sig genom tunnelseende som i slutändan bara resulterar i besvikelse över ens egna odisciplin.

Vad är framgång?
Kanske är det sÃ¥, dÃ¥ man läser om andras framgÃ¥ng, att det är precis för att det skriver om det som det känns som att de lyckats. Man jämför sina egna interna, ytterst förvirrande dialoger med den “framgÃ¥ngsrika” personens dokumenterade resa.
Om jag berättade att jag de senaste två åren bland annat gjorde följande:
Flyttade till en ny stad med nästan inga kontakter, landade ett tvÃ¥ veckors konsultjobb inom webbsäkerhetsbranschen via twitter utan erfarenhet, lärde mig vikten av att vara nyfiken, utvecklade mina musikaliska färdigheter markant, Startade projekt som dog innan de fötts, backpackade genom Japan i tre veckor, cyklade 160 mil genom Sverige, gick frÃ¥n total nybörjare till top of mind som IT-konsult inom Business intelligence och QlikView, Ã¥kte skidor i Österrikiska alperna, blev intervjuad som “nästa generations företagare” av InfoTech, startade ett företag efter mÃ¥nga ursäkter och rädslor, flyttade hemifrÃ¥n, höll mina tvÃ¥ första föredrag själv inför företagskunder i Oslo, upptäckt London, gÃ¥tt pÃ¥ strippklubb i Prag och druckit öl i en penthouse-vÃ¥ning med utsikt över Praha 3 med inspirerande människor.
Skulle det kännas anmärkningsvärt?
Det jag vill säga är att jag, liksom alla andra har upplevt så mycket. Upplevelser som betytt, rört, förändrat och utvecklat en personligen. Och ändå känns vi alltför ofta otillräckliga med känslan av att vi står och stampar. Men gör vi verkligen det?
“Alla händelser hittills i mitt liv har tillsammans lett mig till detta ögonblick”

Uppmärksamhet är en annan intressant sak, ofta kopplad till “framgÃ¥ng”. Hur mÃ¥nga gÃ¥nger jag än försöker intala mig att denna blogg enbart är för min egen skull sÃ¥ vore det att ljuga. Självklart vill jag att folk skall läsa, reflektera och till viss mÃ¥n även bekräfta. Det tog mig lÃ¥ng tid nog att erkänna att jag fortfarande till stor del söker bekräftelse frÃ¥n min omgivning.

Idag är det precis 1 år sedan jag började på Integpro och tog mitt första steg in i arbetslivet. Och vilket fantastiskt år det har varit. Det är intressant också hur prioriteringar ändras och man hittar nya vägar.
FrÃ¥n början sa jag till mig själv att jag skulle jobba med detta max 1,5 Ã¥r och sedan var det dags att Ã¥ka ut och resa med den hög av pengar jag dÃ¥ tjänat in. Eftersom resandet är en sÃ¥ stor del av mitt liv kändes det som en helt logisk rationalisering för mig själv. Allt eftersom jobbet blev mer och mer givande skiftade detta tänk snabbt till att “dÃ¥ jag blir less pÃ¥ detta jobb sÃ¥ Ã¥ker jag ut och reser”. Och där stÃ¥r jag nog än idag, men med en viktig distinktion. Idag planerar jag för resor under min jobbtid istället. Det ena utesluter inte det andra och det är ens egna negativa tankesätt som gör saker omöjligt.

I juni prickade jag av 2 helgdagar mitt i veckan. Jag tog ledigt två dagar och lyckades således få 6 dagar i London där jag träffade en hel del fantastiska människor, backpacker style.
Sedan i våras hade jag planerat en reunion med the boyZ i Prag vilket blev verklighet i Juli. Utan tvekan den sjukaste resan jag någonsin varit med om. Jag är skadad för livet

Vad händer nu dÃ¥? Förutom att jag i Oktober Ã¥ker ner till Stockholm och hÃ¥ller föredrag inför potentiella kunder sÃ¥ planerar jag den största resan nÃ¥gonsin. Sommaren 2012 Ã¥ker jag och 10-12 icke än namngivna personer till Cabo San Lucas, Mexico. Tanken är att hyra en lyxvilla i 7 dagar och bara mysa – och festa. Smakprov? Här är tre möjliga kandidater:
http://www.cabovillas.com/properties.asp?PID=140
http://www.cabovillas.com/properties.asp?PID=354
http://www.cabovillas.com/properties.asp?PID=343
Kostnaden för detta otroliga paradis?
Svaret: Ungefär som om du skulle bo på Scandic hotel en vecka i valfri svensk storstad.

Något som fascinerat mig (läs: besatthet) den senaste månaden, är ekonomi. Ekonomi är ett sådant där svårt ord som ingen egentligen vill förklara men alla förväntas kunna. Själv gick det för ett tag sedan upp för mig att jag faktiskt måste ta eget ansvar för hela min ekonomi fullt ut. Är pensionssparade pengar säkra? Vad händer med mina fonder? Hur kommer det sig att digitala siffror kan skickas mellan datorer och faktiskt nästintill styra vårt vardagliga liv? Vad är pengar och hur skapas de?

Sedan dess har jag lärt mig en hel del dessa omrÃ¥den. Fakta som varit direkt användbar och fakta som varit förbluffande. Visste du till exempel att banken tekniskt sett kan skapa pengar genom “fractional reserve banking”. Banken behöver bara ha täckning för 10% av lÃ¥nebeloppet och kan sÃ¥ledes skapa 90% av pengarna. Detta var en otroligt förenklad förklaring men det visar ändÃ¥ hur sjukt vÃ¥rt system är uppbyggt.
Om jag inte under de senaste månaderna träffat finansiellt utbildade människor så hade jag vid det här laget varit helt ovetandes om att euron riskerar att kollapsa, att vi mest troligt går in i en kreditbubbla snart som har chansen att bli mycket större än finanskrisen 2008 och att USA, frustrerade över den låga konsumptionen, försöker stimulera marknaden genom Quantitative Easing (skapa mer pengar för att stimulera marknaden) och att China kommer storgråta om dollarn kollapsar.

Dessutom har jag lärt mig att börsförändringar helt grundas på rykten och att om Ben Bernanke nyser så går börsen ner.

Man behöver egentligen inte lära sig speciellt mycket vad gäller ekonomi. Men det som skiljer de rika från medelsvensson är i de flesta fall finansiell kunskap. Att veta varför och hur ekonomin påverkar oss, och hur vi kan använda det till vår fördel.

Jag märker tydligt hur jag glidit tillbaka i en gammal vana, bekvämlighet. Jag har påbörjat saker men bara pushat mig till den gräns då jag ligger precis på gränsen till min comfort zone. Istället för att uttrycka ånger över förlorade möjligheter vänder jag istället blad och försöker göra denna månad till den mest obekväma hittills. Det är dags att kliva över tröskeln och göra det nya, det okända, mitt hem.

FrÃ¥n och med att jag först satt mig vid en dator har det nästan alltid varit jag som blivit frÃ¥gad om det varit nÃ¥got datorrelaterat som krÃ¥nglat i min närhet. Vidare sökte jag otroligt mycket pÃ¥ webben och hittade oftast vad jag sökte (förutom Svennes Island-spelet). Det blev även där naturligt för folk att frÃ¥ga om de “visste vart man kunde hitta xyz”. Till en början glad att kunna hjälpa till, senare muttrande, sökte jag igen det som letades.

Det tog mig förvånansvärt många år innan jag insåg att det var jag som var dum och inte dem. Att jag gjorde arbete åt någon annan, på min egen bekostnad. Bitvis var det självklart roligt, men då jag tänker efter hur jag kunde spendera två timmar att söka skärmdrivrutiner till någon annans dator så känns det bara löjligt.

Jag har nu helt börjat gå över till att vara den som frågar istället för efterfrågad. Inte för att jag är en skitstövel som hatar alla i min omgivning. Nej, för att jag värderar min egen tid så mycket högre nu än förut. Jag kommer fortfarande hjälpa människor till min bästa kapacitet, men det kommer alltid ske på mina villkor.

Detta innebär också att jag alltid kommer värdera mina huvudmål högre än att påbörja nya saker hela tiden. Det är något tillfredställande med Nytt. Nytt innebär emellertid inte bättre och tar ofta fokus från det som faktiskt är viktigt. Nytt ger en snabb fix av spänning, att sträva mot ett långsiktigt mål är tyngre men mer givande.

Let’s get to work.

De mål som är mest värda att uppnå är nästan alltid de man skjuter på mest. Det är ofta också de som man inte kan se någon direkt effekt på och därför ger väldigt liten tillfredställelse i ett kort tidsperspektiv.

Ett av mina sådana mål är tacksamhet. Det är nog ett av mina största mål faktiskt, att alltid vara tacksam för livet. Men hur börjar man med att vara tacksam? Och hur vet man att man blivit mer tacksam? Då svaret på dessa frågor är otroligt svårt så är det mycket lättare att inte börja göra ett skifte överhuvudtaget. Starta företag, prata inför folk, träffa nya människor, det är alla otroligt enkla saker eftersom de ofta ger en direkt tillfredställelse. Varför är de enkla? För att då resultatet är inom synhåll så är det större chans att vi gör det från första början.

Det handlar väldigt sällan om vad vi gör, utan att vi faktiskt tar första steget.

Välkommen till min värld, till möjligheternas värld.

Idag gör jag något jag hållit mig ifrån länge.

Musik har jag sysslat med sedan jag var liten. Det har alltid funnits med mig på ett eller annat sätt. Jag har spelat saxofon i snart 10 år och spelat piano nästan lika länge, men mindre seriöst. Sången är något som även det alltid varit med mig från barnsben, och tur är väl det. Idag klarar jag inte att gå en dag utan att sjunga. Musik ger en så otrolig glädje.

Jag har emellertid insett att min sångförmåga inte kommer bli speciellt mycket bättre genom att bara sitta och sjunga. Därför har jag börjat spela in mig själv då jag sjunger. Detta är skrämmande av flera olika scenarion:

1) Till en början vågar man inte ens spela in sig av rädslan att det inte ska låta lika bra som det gör i ens eget huvud
2) Man inser efter första inspelningen att det faktiskt inte låter lika bra som det gör i huvudet
3) Nu har jag faktiskt något att jobba på, vilket innebär att jag aktivt måste ta ett beslut om jag vill bli bättre istället för att leva i  förnekelse

Jag är lÃ¥ngt ifrÃ¥n den som hÃ¥ller tyst dÃ¥ musik spelas – inte minst ni pubcrawlare borde märkt detta – men det är dags att ta det ett steg längre nu! Förväntar er video inom en snar framtid

Ska bli otroligt spännande att utvecklas mer inom musik, ett ämne som jag verkligen brinner för!

Visst är det löjeväckande hur mÃ¥n man är om sitt ansikte utÃ¥t. Det fÃ¥r mig att tänka pÃ¥ hur lÃ¥ngt ifrÃ¥n sitt syfte denna “blogg” redan kommit. Hur det var tänkt att jag skulle skriva nÃ¥got för att släppa ut och frigöra mina tankar. Inte filtrera, väga mina ord och sedan ha Ã¥ngest över om folk kommer gilla det jag skriver. Vill jag säga kuk sÃ¥ gör jag det.

Jag vill tro att jag lever enligt mina egna värderingar och rationella beslut. Men som Owen Cook säger, och jag parafraserar: “People tend to think they are in control, but they’re really not. You want to believe that you’re the one in the driver seat. And for a highly enlightened you might be a tad better, but to be honest backwards rationalization is so dominate”.

Ju mer jag utforskar desto mer inser jag att det är lönlöst att försöka fÃ¥ kontroll. Istället väljer jag riktning och guppar i vÃ¥gorna mot nÃ¥got lÃ¥ngt i fjärran. Föga idé att skrika Ã¥t vÃ¥gorna i ett försök att fÃ¥ dem att stilla sig. I sinom tid kommer jag fram… om det nu finns nÃ¥got där framme.

Sitter på kontor #2, Waynes, med Mozart klingande i öronen och tittar ut över folkhavet. Frågan som långsamt gnagt i bakhuvudet de senaste två veckorna är:

Var ser jag mig själv om ett år?

Förra nyår testade jag sätta specifika mål, mestadels materiella, kring vad jag ville uppnå under årets gång. Jag mailade sedan ut dem för att behöva skämmas extra mycket om jag inte höll dem. Resultatet har varit mestadels positivt men även till stor del ganska meningslöst.
För vad händer dÃ¥ nästa Ã¥r? Jag sätter mÃ¥l, som jag nÃ¥r för att sedan nästa Ã¥r sätta ytterligare ett Ã¥rs mÃ¥l och sedan….
Ja, sedan samma sak om och om igen. Jag är inte ute efter en cykel, utan en jävla berg-och-dalbana som saknar slut och början.

Mål, planer, scheman, strategier är inte det man slutligen vill nå; det är endast verktyg för att nå dit man siktar.

Jag vet egentligen inte riktigt vad det är jag söker. Kanske är det en känsla> av vad jag vill uppnå och hur jag vill leva. Då man väl hittar den känslan så gör man allt för att nå den, oavsett.

Huvudet exploderar snart, på ett positivt sätt om det nu är möjligt.

Idag är en sådan där dag då saker, förutsättningar och miljö förändras. Jobbet, omgivningen, det ekonomiska klimatet, relationer. Ja, det mesta faktiskt. Idag har stressen lagt sig likt en tunn hinna över allt jag gjort. Bitar av tid där jag inte fått något gjort, allt snurrat, men jag ändå bibehållit en känsla av att det inte gör något. I slutändan lyckades jag slutföra en hel del saker som jag under en vanlig dag aldrig skulle gjort. Förklara detta för mig med ett annat ord än det uttjatade uttrycket positiv stress så bjuder jag på saft och kaka.

Vad händer annars? Well, det projekt jag jobbat på de senaste 10 månaderna byter riktning. En riktning som faller mig betydligt mer i smaken, kommmer lära mig otroligt mycket och ska bli fantastiskt spännande att sätta igång med.

Världens ekonomiska struktur verkar börja falla samman ganska rejält nu. FrÃ¥gan är vad som är bättre: pengar i madrassen, silver/guld eller konserver och bränsle? Jag har mina favoriter. De flesta sneglar pÃ¥ en som man vore efterbliven dÃ¥ man i egenskap av “domedagsprofet” försöker förklara att bankerna i mÃ¥nga mÃ¥nga Ã¥r faktiskt bara spelat ett enda stort ponzi-schema för resten av oss dödliga. Och jag klandrar dem inte. Inte kan väl nÃ¥got sÃ¥ stort som majoriteten av bankväsendet och mÃ¥nga styrande organ vara korrupta? Nej, sÃ¥dant händer faktiskt bara i filmer.

Well, det hände “2008″ (för er som vill ha en snabb summering, se filmen Inside Job (2010)) och denna gÃ¥ng är det betydligt värre. Förklara annars för mig hur det känns rimligt att lÃ¥na ut 25 gÃ¥nger sÃ¥ mycket pengar som man faktiskt har. NÃ¥got förenklad ekonomiteori, jag vet, men visst känns det löjligt?

I övrigt är jag otroligt tacksam att jag hitta människor att umgås med som, på samma sätt som jag, är sådär överdrivet nyfikna på omvärlden, har ambitioner och vill något annat mer. Mer än vad då tänker du? De som vill mer vet vad jag menar. En ovilja att acceptera saker för vad de är bara för att, för att istället själva ta riktning och uppnå det de vill och ingen annan vågar.
Tack.

Efter imorgon kan de närmaste två månaderna komma att se väldigt annorlunda ut. Drar mig lite för att jinxa beslutet som tas imorgon så därför får ni leva med en cliffhanger just nu.

Möjligheterna haglar över mig just nu och jag försvinner lite i mitt egna moln av tankar, utan att direkt hitta någon väg ut. Kanske är skrivandet ett bra medium för att rensa huvudet, så jag testar att skriva då det känns som mest förvirrande och spännande.

Imorgon kickar sommarens sista pubcrawl igång här i Umeå. Och kan inte undgå att reflektera över hur mycket människor jag lärt känna sedan den första i maj. Helt fantastiskt vad denna stad öppnas upp, och fort går det.

Snöbollseffekten är igång, nu rullar vi!!

Jag kommer på mig själv med att försöka förklara min världsbild för andra, med blandade resultat. En värld där precis allt är möjligt, varje dag är ett äventyr och oavsett hur ditt liv tidigare sett ut, så är idag en perfekt dag att sikta lite högre. Och med lite högre menar jag så högt det bara är möjligt. Visst låter jag som en klyschig jävla människa?

“You can’t argue someone out of something they didn’t argue themselves into”

Detta är otroligt sant, men i många fall önskar jag bara att alla kunde se vad jag ser. Speciellt då det kommer till deras egna potential.

Typiskt exempel från riktiga världen vore något i stil med följande som jag nästan alltid frågar folk jag precis börjat lära känna:

Jag: “Vad vill du göra när du blir stor?”
“Jag vet inte.”

Jag: “Okej. Säg att du vaknar upp imorgon och pengar inte är nÃ¥got problem. Vad skulle du dÃ¥ göra? Vad drömmer du om?”
“Oh, dÃ¥ skulle jag nog [resa, köpa en herrgÃ¥rd, hjälpa barn i Afrika, uppleva afrika by night, hoppa bungyjump etc.]”

Jag: “Vad hindrar dig frÃ¥n att nÃ¥ dit?”
“[Infoga slumpmässig rationalisering, sÃ¥som: DÃ¥ mÃ¥ste man ju bli rik och det är svÃ¥rt, Jag vet inte vart jag ska börja, Jag trivs bra med det jag gör nu eller klassikern.... Jag vet inte.]”

Och där tar den slut. Entusiasmen som för en sekund sedan var total då de berättade om sina största drömmar är som bortblåsta eftersom de, i sin egen värld, inser hur svårt, otillgängligt och omöjligt det är.

För ungefär 4 år sedan var jag fast i ett tankesätt där det inte handlade om vad som var möjligt. Det handlade istället om vad jag borde göra utifrån sociala normer, hur andra såg på mig och vad som kändes rimligt utifrån vad jag kunde just nu, inte den oändliga potential jag skulle ha i framtiden.

Av den anledningen kommer jag aldrig se ner på någon med lägre ambitioner, självkänsla eller tolerans för rädsla. För vissa kommer det dessutom vara tillräckligt att bara vara lagom, vilket jag respekterar otroligt mycket. Men det som skär i hjärtat är då jag ser människor som hatar deras jobb och livssituation och inte gör något åt det. På en vecka skulle jag drastiskt kunna förändra denna människas liv till det bättre. Och ändå är det så svårt att komma innanför skalet för att ens ha en chans.

Troligtvis är det svårt att hitta en mer tankspridd människa just nu. Dimman av positiva tankar är så tjock att man kan ta på den. Vad händer, vart vill jag nå och hur njuter jag av denna stund på bästa sätt?
Jag är förvirrad.

Samtidigt kan jag inte undgÃ¥ att, efter uppvaknande, frukost och dusch, le Ã¥t hur bra jag verkligen har det. Tidigare gÃ¥nger jag försökt blogga sÃ¥ gjorde jag detta för att inte glömma fantastiska saker som hände. Det var som att jag med livet som insats försökte klamra mig fast vid alla fantastiska ögonblick för att de inte skulle falla i glömska. Klyschan “jag önskar att detta ögonblick aldrig tog slut” stÃ¥r sig rätt bra.

Det jag kommit att inse är att det är en omöjlighet att hålla fast vid allt som varit, och att man blir rakt ut galen av detta i längden. Att skriva sitt liv, är ingen dum idé, men gör det av rätt anledningar. Att klamra sig fast vid ett ögonblick är oftast en rädsla för att det bara kan gå utför efter det. Ett tecken på att man tror att man nått någon slags peak.

Den lösning jag hittat är att istället vara tacksam för hela sitt liv, pÃ¥ samma gÃ¥ng. PÃ¥ engelska finns ordet “gratitude”, vilket jag gillar bra mycket bättre än det svenska. För mig innebär det en samlad känsla av att allt jag gjort och upplevt hittills har lett mig till den punkt jag stÃ¥r pÃ¥ idag.

På senare har jag, allt eftersom bevisen öst över mig, insett en väldigt viktig sak. Då jag ser tillbaka på hur jag förändrats det senaste halvåret kan jag i vissa delar se otrolig förändring. På samma sätt ser jag på andra områden och får känslan av att jag stått och stampat.

Faktum är att jag väldigt sällan faktiskt stått och stampat. Det är mina referensramar som ändrats.

På tal om att gå framåt så kommer här ett par insikter från helgens Cashflow-debut:

1. Jag fegar mer än vad jag trodde och kör för mycket på small deals utan att ens ha en plan för att gå på big deals i framtiden
2. Jag agerar fortfarande till viss del utifrån regler som inte existerar utan bara är sociala konstruktioner av hur man förväntas göra, även om jag blivit bättre på att ge fan i hur omvärlden gör.
3. Jag har ingen exit strategy och ingen koll pÃ¥ hur mycket cash flow jag behöver för att komma ur den cykel jag befinner mig i, i dagsläget. Även om det för var dag gÃ¥r framÃ¥t sÃ¥ är jag helt lost utan en siffra. SÃ¥ fort jag har siffran att sikta mot kan jag värdera allt jag gör dagligen och ev. nya opportunities för att jag dÃ¥ har ett referensvärde (“hjälper detta mig att komma närmare mitt mÃ¥l?”).
4. Lån är något jag måste lära mig hantera och något jag undvikit för att det känns riskabelt. Detta är något jag måste ta tag i och bli bra på.

I övrigt vill jag bara säga att det känns overkligt att ha så fantastiska människor runt mig numera. Otroligt tacksam.

Sammanfattningsvis märker jag att jag gått i sömnen ett bra tag nu. Jag har gått från uppgift till uppgift, möjlighet till möjlighet, småsak till småsak, utan att ens för en sekund reflektera över vad det är jag gör.

Det kom mot mig med extra styrka idag då jag bläddrar igenom dokument jag skrivit inom de senaste två månaderna som jag inte har något minne av. Jag var säkert otroligt medveten om vad jag gjorde vid den tidpunkten men det visar att det jag gjorde på inget sätt fanns förankrat till en helhet.

De senaste två veckorna har varit veckor av reflektion och eftertanke. Som alltid går jag tillbaka till de som inspirerar mig mest, de som till någon grad nått dit jag vill nå.

“Consistency is the mother of congruence.
Your mind is putting up barriers to prevent you from tapping into your deepest power. If you tapped into your deepest power, you would easily be able to take whatever you want and make whatever you envision. Your mind does not feel entitled for these things yet.
How do you make it feel entitled? Good question, and one that I avoided for a long time, because I didn’t even feel entitled to ask why I didn’t feel entitled.

Because you are not creating standards for yourself and living up to them.

That is the root cause of a lack of entitlement.
When you take pride and joy in everything you do, you create a pattern where EVERYTHING you do is total quality – one of your standards – and it becomes ingrained into your self-concept and your sense of entitlement. Then everything begins to shift into the new world, the new reality.

Jag vet nästa steg nu

Igår klarnade del saker lite sådär extra. I alla fall till den milda grad att jag faktiskt känner att jag utvecklas från det.

Den senaste tiden har jag funderat mycket över vad det är jag är intresserad av, var mina huvudstyrkor är och vad jag vill satsa på framöver. Slutsatsen jag drog var denna:

Jag är ingen doer. 

Att erkänna detta är något jag verkligen kämpat emot. Som entreprenör ska man vara en doer, man ska få saker att hända och skapande ska ske. Det är också här jag fullständigt misstolkat uttrycket.

Det handlar inte om att göra allting själv utan viljan, kunskapen och drivet att få saker att hända

Men visst känns det mer prestigefullt att kunna säga att jag byggt detta sandslott frÃ¥n grunden med mina egna händer än “erkänna” att man anlitat 3 andra barn att bygga det Ã¥t den utifrÃ¥n ens egna konstruktion.

 Ända sedan barnsben har jag varit fascinerad av logik och hur saker och ting hänger ihop.

Jag och Adrian började tidigt sätta ihop banor där ena saken utlöste den andra i en enda lång reaktionskedja.  Domino-effekten och tanken på att automatisera något för att fungera oberoende av annat än en startknapp var en av de saker som drev mig.

Fast forward en sisådär 10 år och det visar sig att det fortfarande är samma saker som driver mig, bara inom andra områden.

Vad innebär  då detta och hur påverkar det saker jag gör?

Jo, att jag:

• slutar göra saker jag avskyr
• inte kommer göra saker bara för att jag kan utan istället för att jag faktiskt vill
• ska sluta tro att jag kan saker bättre än nÃ¥gon annan
• kommer frigöra otroligt mycket tid och bli mindre stressad

Det tog mig ungefär en mÃ¥nad att komma i “nytt Ã¥r”-stämning. Ni vet, känslan av att allt är möjligt / jag är fullt inställd pÃ¥ att göra detta Ã¥r bättre än det förra?

Förra vecka bestod av en hel del negativa tankemönster och allmän bullshit. Tankar kring vad jag vill göra, varför jag aldrig bara kan vara nöjd och andra saker som jag ändå inte kan påverka.

Så gick jag på gymmet och kom tillbaka med en helt annan synvinkel.

Jag är nu redo att ta shit head on resten av året. Det jag inte kan påverka ska heller inte påverka mig. Jag står fullt ut för de val jag gör och vad jag säger. Jag förväntar mig inget mindre än att leva upp till mina ideal detta år.

Ett av mina övergripande mål är att göra saker fullt ut; att lyssna, känna, uttrycka, agera. Till fullo.

Jag är så sjukt taggad så ni anar inte!!

Det känns så surrealistiskt ibland. Att ena dagen vakna upp i Umeå, nästa i Mae Phim, Thailand, New York,USA och Guelph,Kanada.

Det påminner mig om Fight Club, fast utan den tragiska livssynen då det är något jag själv valt:
“You wake up at Seatac, SFO, LAX. You wake up at O’Hare, Dallas-Fort Worth, BWI. Pacific, mountain, central. Lose an hour, gain an hour. This is your life, and it’s ending one minute at a time. You wake up at Air Harbor International. If you wake up at a different time, in a different place, could you wake up as a different person? “

Men jag kan hålla med om att det ibland känns mindre glamoröst än vad det låter. Att inte ha haft en fast punkt att kalla hemma de senaste 2 månaderna har varit väldigt intressant. Jag är en resemänniska och drar mig inte för att sova på mögliga hostel, bootstrappa resor och leva med enbart en ryggsäck. Det är också, i det fallet, självvalt. Man väljer själv hur länge, när, vad, hur; total frihet.

Att resa i jobbet har inneburit att försöka bygga upp en vardag kring de omständigheter som finns, där jag är för tillfället. Dvs. totala motsatsen till friheten i föregående stycke. Två par t-shirts byts ut mot 4 skjortor och 2 kostymer. Kycklingspett från gatustånd blir restaurangmat eller snabbmat. Ett totalt lugn blir sirener och gnissel från tunnelbanan. Sovmorgon blir till stress i tunnelbanan då tåget är försenat.

Det har varit en fantastisk upplevelse, något att växa genom och att få fler perspektiv på livet. Det har också fått mig att inse vad som är viktigt i livet och vad jag själv vill värde högt och prioritera:

• Passion/MÃ¥l – Att hela tiden ha nÃ¥got att sträva efter och utvecklas. Att varje dag bli lite bättre än föregÃ¥ende dag.
• Vänner/Relationer/Familj – Att vara själv i djungeln är inte roligt i mer än 2 dagar. Människorna runt om en gör nästa punkt sÃ¥ mycket bättre.
• Frihet – Att ta kontroll över sitt eget liv och välja hur jag vill leva det. Att kunna vakna upp imorgon och bestämma mig för att jag vill Ã¥ka skidor i alperna.
• Upplevelser/Ombyte – Nytt, spännande, skrämmande, överväldigande. Att fylla vardagen med nya upplevelser.
• (Materiella ting – Jag ska inte ljuga. Jag gillar prylar, lyxhotell, Jacuzzi, Penthouse, fantastiska stekar och whiskey. Men som ni ser är allt detta inom parentes eftersom det varken kan toppa punkterna ovan eller ersätta dem)

David Deida använder analogin av en lök för att beskriva en mans mÃ¥l och väg genom livet. Löken har mÃ¥nga lager pÃ¥ samma sätt som mannen över tid har mÃ¥nga olika mÃ¥l i livet. Bit för bit skalar mannen av lager efter lager för att i slutändan hitta sitt “core purpose”, ultimata kall i livet. För att nÃ¥ till kärnan krävs dock att lagren skalas av och det är ocksÃ¥ därför det är omöjligt att vid 21 Ã¥rs Ã¥lder, bestämma sig för vad man vill göra med resten av sitt.

Därför gäller det att hela tiden jobba på det yttersta lagret; vad vill jag göra just nu?

Det är de 4 första punkterna på listan ovan som cirkulerar i mitt huvud då det kommer till mina mål för 2012. Hur kan jag få ut så mycket som möjligt av detta år?
Eller som min vän JD säger:
“2012 = Quality life, Quality friends, Quality biz, simply QUALITY !” 

9 PM EST, Hotell Holiday Inn på 26th & 6th på Manhattan sitter jag lite förnöjt. En tallrik, som för någon timme sedan bjöd Fettucine Alfredo, och ett glas rött, vittnar om en kväll som inte varit helt bortkastad.

Varje gÃ¥ng jag försöker börja skriva här igen sÃ¥ tampas jag med ett dilemma. DÃ¥ jag till en början lovat mig själv att skriva för att fÃ¥ ut mina tankar, att inte tänka pÃ¥ hur jag Ã¥terspeglas i mina texter, kan jag fortfarande inte släppa tanken att jag vill utvecklas i mitt skrivande och sÃ¥ledes inte “skriva en massa skit”. Kommer ordbajsande och lÃ¥nga osammanhängande texter pÃ¥ sikt ge mig dÃ¥liga skriv-vanor eller göra mig bättre för att jag faktiskt skriver.

Och visst är det väl sÃ¥ med mycket annat? Jag förbereder mig alltför länge för att gÃ¥ fram till startlinjen och inse att jag är precis lika osäker som om jag bara gÃ¥tt dit utan “further ado”.

Och ska jag vara helt ärlig så tror jag inte det handlar om att jag vill utvecklas heller, utan om 1. hur folk upplever mig som person och 2. att jag vägrar se mig själv som medioker och hatar att misslyckas. Båda två, påståenden som egentligen saknar förankring till min egen lycka och därför borde ignoreras. Men det vet jag förstås redan. Faktum är att jag vet otroligt mycket som jag borde göra men inte agerar på. Och det är okej.

I helgen tog jag tÃ¥get hem till Lycksele för den Ã¥rliga hemvändartraditionen “marknan”. Fantastiskt roligt pÃ¥ alla sätt och vis och jag lärde mig ocksÃ¥ en hel del. En av de saker som fascinerar mig mest är hur medium sÃ¥som Facebook förändrar den bild andra har av en själv. Genom status-uppdateringar och stökiga vimmelbilder skapar vi illusionen av en persons storhet (eller avsaknad). För visst är det väl ändÃ¥ sÃ¥ att man tar i och lägger till ett lite extra utropstecken dÃ¥ man deklarerar vilken fantastisk dag det är för mig idag. Självklart sväljer alla andra det och konstaterar att “mitt liv är dÃ¥ minnsan inte sÃ¥ upphetsande, vad gör jag för fel?”.

Mer och mer börjar jag inse hur lite detaljerna spelar roll så länge jag har roligt. I slutändan är det kanske det livet går ut på; att uppleva och sprida så mycket glädje som möjligt under den lilla tid vi fått. Då ger jag blanka fan i om du skurar toalettstolar till vardags, så länge du har kul. På samma sätt ger jag blanka fan i att tjäna ett par tusen extra ifall det inte gör mig lyckligare och det är heller inget jag värderar hos en människa. Det jag värderar är drivet, viljan att hela tiden utvecklas och bli lite bättre, ha lite roligare, dag för dag.

Förresten är jag i New York just nu, glamoröst va? En big shot som glider runt i kostym på andra sidan atlanten och tjänar storkovan. Bitch, please.

Men ja, New York är en fantastisk stad och jag älskar mitt liv. Men inte av ovanstående anledningar.

Jag har försökt sammanfatta det senaste halvÃ¥ret pÃ¥ nÃ¥got fint sätt. ÄndÃ¥ snubblar jag varje gÃ¥ng i första stycket utan att riktigt veta varför. Det är bara det att jag knappt minns hur livet var före november. Ett enda stort moln av upplevelser och livsinsikter – som jag vill Ã¥lderns höst kan skrocka Ã¥t – är vad den senaste tiden känts som.

Men det tar vi någon annan gång va?

Det känns inte som att det ska vara så svårt att rensa hjärnan ibland, ändå finner jag mig ständigt överbevisad. Nog finns det tillräckligt med saker att skriva om, det kan jag försäkra dig om. De vill bara inte fastna på papperet.

Jag påbörjade ett inlägg tidigare om hur ett lugn sköljt över mig på sistone. Om hur det troligtvis berodde på att jag känner mig bekväm just nu. Då jag återkom till texten fastnade jag vid ordet jag precis skrivit. Bekväm. Var det en felformulering eller har jag faktiskt gått och blivit bekväm? Ordet skrämmer mig även om jag inser att det i många fall är bra att vara bekväm. Ordet i sig antyder dock ofta på ett avtagande av utveckling. Nu tror jag dock inte att så är fallet, de senaste månaderna har varit insaaane.

Och visst är det kanske som föregående stycke antyder; omedvetet söker jag kaos. Att inte veta var jag är hälften av gången är sådant som verkligen pushar mig. Sådant som får mig att med jämna mellanrum se tillbaka på de senaste 3-4 månaderna och bara gapa. Paradoxalt sett söker jag lugn, stabilitet och säkerhet, för att någon gång kunna stå stadigt.

Jag är vad vissa kallar en orolig själ. Själv ser jag det inte alls på det sättet, bara som en otroligt nyfiken människa som inte skulle kunna leva mitt liv på något annat sätt. Jag ryser vid tanken av McDonalds-jobb, nudlar i gårdagens spad, pappersskyfflande och att sluta utvecklas.

En del jag pratat med, de flesta äldre, pekar alltid åt ett håll: balans. Det gäller att hitta en balans, att inte bränna ljuset i båda ändarna, att inte ta för stora tuggor, att äta middag 17:30:00. Och visst låter det väl vettigt att lyssna till de äldre för att de är gamla och kloka. Eller, så kanske de bara själva varit för rädda för att faktiskt hoppa och testa nya. Kanske har de fel 9/10 gånger precis som jag själv. Kanske känner de en säkerhet i det de själva valt och därför ser att jag också tar den vägen. Och jag vet att de alla vill mig väl, vilket jag är för evigt tacksam för! Jag vet själv att jag gör denna tabbe allt för ofta. Jag försöker hjälpa någon men det slutar med att jag går på för starkt och irriterar skiten ur dem, vilket motverkar det jag faktiskt försökte göra från första början.

Nåväl, en update på vad som pågått den senaste tiden kanske? Utan inbördes ordning från och med i höst:

* Träffat så otroligt många fantastiska människor i bland annat Umeå, Stockholm och New York. Detta är en av mina absolut största drivkrafter och det som får mig att vilja vakna varje dag med ett leende. IOU all (pun intended för vissa)
* Spenderat halloween i Master Suiten på Hotell Avenyn med fina vänner
* Totalt slukat ekonomisk kunskap för att bättre förstå hur samhället och ekonomin fungerar
* Vaknat upp med en fullskalig stege i min lägenhet
* Haft fina champagne och cash flow-kvällar
* Tagit Gadget Framework for QlikView från prototyp till en fungerande produkt, skapat sales page, video-introduktion och satt upp betalsystem.
* Firat amerikansk thanksgiving i New Jersey
* Åkt till New York 3 gånger
* Sett min första NBA-match live
* Ätit alldeles för många goda stekar
* Sett manhattan skyline lysa i mörkret
* Upplevt en fantastisk vecka i Laem Mae Phim, Thailand
* Rest till Kanada över dagen för möten (domestic flights i USA, huvva…)
* Varit på svensexa och bröllop
* Jobbat alldeles för många timmar bitvis
* Bar-hoppat i downtown New York
* Vandrat runt Central Park
* Fått jobberbjudanden från höger och vänster vilka jag valt att tacka nej till
* Åkt norgesvängen i Kittelfjäll med pappa och skönaste gänget på Kittelfjäll Adventure
* Korridorsfestat med en crowd där medelåldern låg strax över dubbla min egen ålder
* Tagit 6 månaders tjänstledighet för att jobba åt en annan arbetsgivare
* Lärt mig en hel jäkla del om mig själv

Denna blogg har tagit en intressant vändning då jag kan känna att en stor del av inläggen på senaste får en negativ ton på ett eller annat sätt. Jag vill tro att jag inte är den bitterfitta som jag ofta låter som. Men då jag gav mig själv friheten att skriva öppet, rakt ut så som det kan tänkas formuleras för stunden, så får det bli som det blir. En slags självmeditation genom total uttrycksfrihet. Dagens inlägg börjar med självberöm:

Jag är så jävla stolt över mig själv. För jante-svensson må det låta som ett starkt uttryck. Men då jag tänker efter var jag varit och vad jag åstadkommit och haft möjligheten att uppleva så kan jag inte undgå att dunka mig själv på ryggen.

Jag kommer till en punkt där jag släppt alla spärrar för vad som är möjligt. “Om” har blivit “hur” och jag ser idag inga gränser för vad som är möjligt att göra. PÃ¥ samma gÃ¥ng har jag dock lärt mig att jag mÃ¥ste vara villig att jobba för det. Inte alltid jobba hÃ¥rdare, utan smartare, men alltid vara villig att satsa pÃ¥ det jag vill ha i livet. Och där vet jag att jag har mycket kvar att lära.

Jag kan längre inte relatera till hur ett “normalt liv” ser ut. Bilden suddas ut allt eftersom. Jag gÃ¥r frÃ¥n “sÃ¥här lever du ett liv” till “hur vill du leva ditt liv?”. Allt blir med ens mycket mycket svÃ¥rare men samtidigt mer kongruent med min egna vilja. Jag har börjat ifrÃ¥gasätta allt vilket även gör det svÃ¥rare att relatera till andra människor gällande mÃ¥nga situationer.

Baserat på vad jag idag vet, anser jag bland annat att: vårt ekonomiska system är fullständigt ohållbart och kommer krascha, politiken är betydligt mer korrupt än vad de flesta vågar konspirera, en universitets-utbildning (med undantag för vissa inriktning) innebär i många fall ett papper och 300,000 i skulder, de flesta råden inom träning och hälsa baseras EJ på fakta/studier och en lägenhet är för helvete inte en investering som alltid går upp i värde.

Visst låter det rebelliskt? Eller kanske är det bara det att jag sökt mig utanför normen och i många fall hittat något bättre. Kanske fiskar alldeles för många i en pool som delas av alltför många medans det istället vore smartare att söka sig till mindre besökta vatten. Kanske är det så att 80%+ av alla jobb tillsätts på annat sätt än genom utannonserade jobbannonser men att folk fortfarande ser detta som den huvudsakliga vägen att gå.

Men sÃ¥ är det ju ocksÃ¥ bekvämt att ligga kvar där i bekvämlighetszonen och känna att man gjort en dags arbete bara man “följer reglerna” och “gör det som krävs”.

Att göra en dålig sak många gånger gör den dock inte bra.

En god natts sömn kunde göra så stor skillnad. Skadat taggad just nu. Då köööör vi!!!

Get your sleep kids, it’s good for you!

Jag fascineras över det déjà vu som uppstår då jag gång på gång upptäcker saker om mig själv som jag redan tagit till mig en gång. Denna gång det faktum att då det kommer till att jag skjuter på saker, så är det i den absoluta majoriteten av fallen så att det inte är saken i fråga jag drar mig för att göra. Nä, istället är det något annat jag dragit mig för att göra, försökt göra något annat men pga. att jag känner att jag borde göra det förstnämnda inte gör något nämnvärt med det sistnämnda.
Fuck, my thoughts are complicated sometimes.

Det andra jag slÃ¥s av är hur de flesta människorna, inklusive mig, lÃ¥ter tillfälliga emotionella ups and downs inom ett omrÃ¥de av livet pÃ¥verka helheten. Förlorar jag i pingis betyder det inte att resten av dagen behöver vara all rain and no sunshine. PÃ¥ samma sätt styrs vi minst lika mycket av de positiva topparna dÃ¥ de inträffar. Mellanläget känns som ett “orimligt” ställe att känna ofantlig glädje, även om det är precis vad vi borde göra. Och jag kan tänka mig att de senaste utloppen pÃ¥ denna blogg känts aningen bittra, även sÃ¥ inte var menat. Ett försök till uttryck filtrerat genom ett virvlande hav av tankar, bÃ¥de negativa och positiva.

Det är sÃ¥ lätt att man tappar bort sig. Tappar bort det som faktiskt betyder nÃ¥got eftersom man är upptagen med att leta efter det pÃ¥ nÃ¥got annat ställe. Man romantiserar andras sätt att leva och tänker att “det kanske är det som saknas! Han verkar lycklig sÃ¥ därför borde jag göra samma sak!” när man i verkligheten bara ser utsidan av en minst lika rörig insida.

Denna insikt gör mig lugn. Vetskapen att det inte alltid är guld och gröna ängar på andra sidan. Insikten att alla går igenom sitt eget liv och precis som alla andra måste lära för att leva, växa för att inte stagnera och att de flesta har otroliga möjligheter att uppleva fantastiska saker om de så är villiga att jobba för det. Jag är villig att jobba för det.

Hur mycket jag än mÃ¥ lÃ¥ta som en grubblare sÃ¥ fullkomligt älskar jag mitt liv.Det är ocksÃ¥ därför jag aldrig önskar att jag kunde gÃ¥ tillbaka i tiden och förändra nÃ¥got, för dÃ¥ skulle jag inte stÃ¥ där jag är idag. En vän sa en gÃ¥ng till mig nÃ¥got i stil med att “varje sak jag gjort, fram tills denna punkt, har lett mig till där jag stÃ¥r precis just nu”.